Vanliga frågor

Människan utsätts ständigt för stora mängder främmande mikroorganismer, varav de flesta är ofarliga för oss. En del av dessa organismer kan emellertid påverka kroppens system och göra att vi blir sjuka.

Vacciner är till för att ge immunitet mot sjukdomarna eller deras symtom. Det är en komplicerad process där kroppens eget immunsystem aktiveras för att skydda oss från sjukdom.

Vacciner innehåller en liten mängd av den bakterie eller det virus som orsakar sjukdom. Bakterien eller viruset har försvagats eller avdödats för att den som vaccineras inte ska bli sjuk. Kroppen känner ändå igen den sjukdomsalstrande mikroorganismen (patogenen) och aktiverar sina försvarsmekanismer. B-celler och T-celler (olika typer av vita blodkroppar) är viktiga i utvecklingen av immunitet. Vaccinationen leder inte bara till att dessa celler aktiveras utan även att antikroppar bildas mot smittämnet. Man blir immun och slipper få några symtom eller följdsjukdomar från den sjukdom man vaccineras mot.

En egenskap hos immunsystemet är att det har ett ”minne”. Antikropparna som bildas vid vaccinationen stannar kvar i blodet och om den sjukdomsalstrande mikroorganismen (patogenen) kommer tillbaka är de beredda. Tack vare så kallade minnesceller bevaras immuniteten i flera år, eller till och med resten av livet.

Vaccinationer är också viktiga för hela befolkningen: ju högre andel som är vaccinerad, desto svårare blir det för ett smittämne (en patogen) att överföras från en person till en annan. Eftersom risken för infektion minskar håller sig även de som inte vaccinerats friskare. Detta fenomen kallas ”flockskydd” och minskar risken för sjukdomsepidemier. Flockskydd kräver att minst 80–95 % av befolkningen är vaccinerade, beroende på vilken sjukdom det gäller.

Vacciner innehåller ämnen, eller antigener, som hjälper kroppens naturliga försvar att känna igen och skydda mot sjukdomar. Tillsatsämnen ska se till att vaccinet har rätt sammansättning, förstärka immunreaktionen på vaccinet och förlänga vaccinets hållbarhet.

Antigener: Ett vaccin kan innehålla ett eller flera antigener, som framkallar ett immunsvar i kroppen. Antigener som kan sätta igång ett immunsvar kallas immunogener.

Det finns olika typer av antigener: Vacciner som innehåller levande men försvagade patogener är BCG-vaccin (tuberkulos) samt vaccin mot MPR (mässling, påssjuka och röda hund), vattkoppor, gula febern och rotavirus. De kan orsaka en infektion som inte ger några symtom alls eller ger mycket lindrigare symtom än de sjukdomsalstrande organismerna ute i naturen. Vacciner med levande försvagade patogener är effektiva och ger immunitet efter en till tre doser.

I vacciner som inte innehåller försvagade patogener används hela men avdödade patogener, delar av dem eller ytstrukturer, alternativt används inaktiverade bakterietoxiner för att lära kroppen utveckla ett försvar mot sjukdomen. Vacciner mot polio, fästingburen hjärninflammation, hepatit, pneumokocksjukdomar, stelkramp och difteri innehåller till exempel inte några levande patogener. För att få långvarig immunitet brukar grundvaccinationen följas av ett antal påfyllnadsdoser.

Tillsatsämnen: Kan till exempel vara en vätska (sterilt vatten, koksalt- eller proteinlösningar), konserverings- och stabiliseringsmedel (t.ex. albumin, fenoler och glycin), samt s.k. adjuvanter eller förstärkande ämnen som ökar vaccinets effekt och ger det längre hållbarhet. Vacciner kan också innehålla mycket små mängder av det odlingsmedium som man använt för att odla fram den mikroorganism som används i vaccinet, t.ex. hönsäggsprotein. Mängden konserveringsmedel i vacciner, t.ex. formaldehyd eller en fenolförening, är så liten att den inte har några skadliga effekter. Samma ämnen, men i större mängder, får vi faktiskt i oss via avgaser, inomhusluft, mat, dryck och till och med bröstmjölk.

De vacciner som ingår i det allmänna nationella barnvaccinationsprorammet och som erbjuds till alla barn inom barnhälsovård och skola ger skydd mot elva sjukdomar: rotavirus, polio, difteri, stelkramp, kikhosta, infektioner orsakade av Haemophilus influenzae typ b, mässling, påssjuka och röda hund och allvarliga sjukdomar orsakade av pneumokocker. Flickor och pojkar erbjuds även vaccin mot humant papillomvirus (HPV).

Vuxna som har haft mässling, röda hund eller påssjuka som barn har livslång immunitet mot sjukdomen.

Vaccinationsbehovet avgörs efter individuell bedömning av sjukvårdspersonal, då man tar hänsyn till faktorer som infektionsrisk och sjukdomens svårighetsgrad. Personens hälsotillstånd och eventuella speciella behov, t.ex. vad gäller hobbies och aktiviteter, tas också med i bedömningen.

Om en person planerar att resa utomlands kan sjukvårdspersonal göra upp en detaljerad vaccinationsplan med hänsyn tagen till sådana extra behov. Resevacciner kan delas in i obligatoriska (t.ex. gula febern), rutinmässiga (t.ex. hepatit A och B) och rekommenderade (tuberkulos, malariaprofylax, hjärnhinneinflammation grupperna ACWY).

Förutom de faktorer som nämns ovan tar man också hänsyn till:

• Resans mål

• Resans längd

• Hur ofta personen reser

• Typ av resa

• Vilka hälsorisker som finns

• Riskfaktorer (hobbies, befintliga sjukdomar, oskyddat sex)

• Tidpunkt på året

• Hur vanliga sådana sjukdomar som kan förhindras med vaccination är på resmålet, risken för överföring och hur stor faran är.

När man avgör om vaccination behövs bör man även tänka på framtida resor. Dagens barn och ungdomar kan förväntas resa mycket mer under sin livstid än tidigare generationer, vilket innebär att de vaccinationer man får kan ses som en investering inför framtiden.

Beroende på vilket vaccin vi talar om är man skyddad allt ifrån ett par år till hela livet. Två doser av vaccinet mot mässling-påssjuka-röda hund ger livslångt skydd.

Omkring 10 % av alla som vaccineras får inget skydd mot hepatit B. Detta kan man testa genom att mäta antikroppshalten 6–8 veckor efter den sista vaccinationen om personen utsätts för stora risker, t.ex. genom sitt yrke. Om den första serien inte ger tillräckligt skydd och det förväntas att du kommer att utsättas för smittämnet flera gånger brukar man upprepa vaccinationsserien. Rutintester för antikroppar behövs inte för vanliga turistresor.

Enligt WHOs deklaration i juli 2016 ger vaccination mot gula febern livslångt skydd och en påfyllnadsdos efter 10 år behövs inte längre. Hållbarheten för vaccinationsintyg utökas således till en giltighet för resten av livet.

Läs mer om specifika vacciner

Om du inte får alla vaccinationerna i serien har du ett sämre skydd eller ett mera kortvarigt skydd än om du hade fått alla doserna på rätt sätt. 

Det är ganska vanligt att man inte kommer ihåg vilka vaccinationer man har fått under sin livstid. De vaccinationer som givits inom ramen för det allmänna vaccinationsprogrammet skall finnas journalfört på den vårdenhet där det givits och ska också finnas uppskrivet på ett vaccinationskort.

Sedan 2002 finns Svevac, ett av två vaccinationsregister som utvecklats av Folkhälsomyndigheten. Sedan 1 januari 2013 har riksdagen beslutat att alla givna vaccinationer i det allmänna vaccinationsprogrammet för barn rapporteras till ett nationellt vaccinationsregister vid Folkhälsomyndigheten. För att undvika dubbelregistrering, både i Svevac eller journal och vaccinationsregistret, kan data numera med hjälp av FHM överföras från Svevac till vaccinationsregistret för de barnvaccinationer som ingår i det nationella barnvaccinationsprogrammet.

För resevaccinationer finns inget nationellt system och varje enhet har sitt eget register/journalsystem. Därför är det viktigt att hålla koll på sina vaccinationer genom vaccinationskortet eller liknande app i mobilen.

Om du inte hittar ditt vaccinationskort kan du kontakta din vårdcentral, skolhälsovården eller företagshälsovården, som bör ha uppgifterna i sina journaler. Du kan be sjukvårdspersonal eller personal på vaccinationsmottagning föra över dessa uppgiftter till ett nytt vaccinationskort.

Myndigheterna kräver att den som tillverkar vacciner ska göra omfattande effekt- och säkerhetsstudier innan ett vaccin godkänns och kan börja användas. Dessa studier säkerställer att den som vaccineras får bästa möjliga immunitet med minsta möjliga biverkningar.

Alla vacciner kan emellertid, precis som andra läkemedel, ge biverkningar. Biverkningar är sällsynta och ger i de flesta fall lindriga och kortvariga symtom. Det är ofta svårt att avgöra om symtomen faktiskt orsakas av vaccinet. Eftersom det är så många som vaccineras är det alltid några som blir sjuka efter att ha fått en vaccination. Det kanske inte har något alls att göra med vaccinet. Orsakssambandet, eller avsaknad av orsakssamband, studeras genom att man jämför den misstänkta biverkningen med liknande hälsoproblem i den allmänna befolkningen hos den allmänna befolkningen.

Vacciner kan ge biverkningar som endast förekommer hos en liten andel av dem som vaccineras. De vanligaste är lokala reaktioner på injektionsstället, liksom olika allmänna symtom som feber, sjukdomskänsla och muskelvärk. Produktresumén och bipacksedeln för vaccinet innehåller en beskrivning av eventuella biverkningar som kan förekomma efter vaccinationen och en uppskattning av hur vanliga sådana symtom är.

Läkemedelsverket har ett nationellt rapporteringssystem för biverkningar genom vilket alla kan rapportera biverkningar som man fått eller misstänker i samband med en vaccination. Dessa data används för att se vilka fördelar och nackdelar vaccinerna har. Möjliga biverkningar som fastställts i Sverige rapporteras sedan till Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA), som sammanställer data från alla länder. Läkemedelsföretag måste rapportera all information som kommit till deras kännedom vad gäller eventuella biverkningar av läkemedel eller vacciner.

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till Läkemedelsverket, www.lakemedelsverket.se